dinolino

Ikväll gäller det! Yasmine ska sova i sin spjälsäng, för första gången sen hon var tre månader.

Jag var så himla nervös och verkligen inställd på det värsta tänkbara... Jag hade inte direkt nån teknik i huvudet som jag tänkte använda utan bara köra på och lyssna på hjärtat. Jag bara fick för mig idag att jag skulle försöka ikväll. Bära eller brista. Nu måste hon börja vänja sig. Hon är 1 år min lilla tjej. Vi skulle gjort det här för länge sen. Det känns lite vemodigt... Och jag känner mig som att jag lämnar henne, jag känner mig så elak... Jag kommer verkligen att sakna att sova bredvid henne. Det är ju så mysigt. Usch, nu börjar jag nästan gråta... Men gör vi det inte nu, så kommer det att bli jättesvårt sen.

Vi gjorde precis samma saker som vi brukar göra innan läggdags: lek, bad och skoj, pyjamas+ny blöja, välling och sen god natt. Jag lade henne ner i spjälsängen, och hon började genast undra vad det var frågan om. Hon ställer sig upp och gnäller. Jag lägger ner henne igen och några ggr till, sen går jag ut ur rummet. Då börjar hon skrika... Usch, det var så hemskt att höra. Jag ville bara springa in och ta upp henne och krama henne... men jag bensatte mig och väntade i kanske 2-3 min, sen klarade jag inte av mer. Jag gick in och lade henne ner och sa "God natt! Nu ska du sova..." sen buffade jag lite på rumpan och ryggen när hon låg ner, och gick sen ut igen. Då skrek hon igen och var alldeles förtvivlad. Jag väntade i 2 min och sen gick jag in och lade henne ner igen, höll min hand på ryggen och smekte försiktigt. Då tog det några sekunder så somnade hon på mage som en stock...

Jag bara VA?? Var det så lätt att få henne att somna i spjälsängen? Jag var ju beredd på det värsta, att det skulle ta jättelång tid. Det kanske tog högst tio min. Visst att minuterna kändes som timmar när hon skrek, men det kändes skönt när jag fick gå in och stoppa om henne. Men bara för att hon somnade så fort och bra nu, så kanske natten blir jobbig... Jag är jättenervös. Jag är ju ensam också, JC är i Karlstad hos Patte. Jaja, blir det en jobbig natt så får ju han komma hem tidigt imorrn så att jag får sova ut. Men jag håller tummarna för att det ska gå bra!
Jag rapporterar mer imorgon.

Idag har vi varit hos min pappa och hälsat på, jag, JC, Yasmine och Sabina. Yasmine tycker ju att det är så kul! Hon älskar sin morfar. Några steg tog hon idag också, men hon är fortfarande så rädd. Vill gärna hålla handen.

Nåt som irriterar mig fruktansvärt är mammor som liksom skryter om sina barn. Det hände härom dagen. Hon frågade om Yasmine går än, och sen sa hon att "ja, min tjej  gick när hon var si och så gammal..." Alla barn är olika!! Jag blir så störd! Precis som att hennes dotter är bättre än min då eller?? Yasmine kanske utvecklar någonting annat mer just nu. Min tjej är goast i hela världen. Hon går när hon är redo. Måste alla tjata så jävla mycket? Är så trött på att alla mammor ska tävla sinsemellan och jämföra sina barn.

Ah, nu ska jag i alla fall spela en omgång betapet. Sen ska jag sova.

Usch, nu har jag inte skrivit på länge... Känns som att jag aldrig hinner. På dagarna leker jag för fullt och busar med Yasmine. Då tycker ju hon att det är skiiiit tråkigt om jag skulle sätta mig framför datorn. Då kommer hon och drar mig i handen och vill att jag ska gå med henne och leka :) På kvällarna vill jag ju passa på och mysa med min älskling. Då tycker han att det är skiiiit tråkigt om jag sätter mig framför datorn. Men nu sover både JC och Yasmine i sängen... Mina snuttisar. Jag får passa på... ha ha!

Jag måste bara säga att jag är helt förälskad i Yasmine. Den här åldern är så himla kul!! Hon är så himla go! Hon kramas och pussas hela tiden och förstår så otroligt mycket. Även om hon inte kan säga så mycket så förstår man vad hon vill av hennes kroppsspråk. Hon visar vad hon vill ändå liksom. Ett nytt ord är "tutte", det betyder nappen. Det säger hon om hon är trött eller ledsen. Det låter såå gulligt!
Hon håller på för fullt och går mer och mer nu. Fast inte så jätteofta självmant. Det är mest om man säger till henne att hon ska gå själv "kom till mamma" "ja, gå till pappa". det tycker hon är skitkul! Hon kan gå, det märks ju. Ibland går hon jättelånga sträckor helt själv, och så skrattar hon mot mig jättemallig! Men hon vill fortfarande att man ska gå och hålla henne i handen oftast. Det handlar nog mest om självförtroende. När som helst så tror jag att hon släpper taget och vågar själv hela tiden. Världen är ju så spännande för ett litet barn. Det blir roligare när dom vågar gå helt själva.

Igår var vi hos Yasmines farmor och farfar och hälsade på. Det blev god mat, kaffe och kaka och massor av bus med Yasmine. Hon älskar att vara där. Farmor och farfar är roliga att träffa... Och katterna Isolde och Chéri är så söta.
Sen på kvällen var det mys och Let's dance. Somnade i soffan...

Idag ska vi nog hälsa på hos Larsa krut, Yasmines morfar. Hon älskar verkligen honom. Det är bara morfar morfar när vi är där. Då duger inte mamma eller pappa ha ha. Det blir nog en promenad också, Yasmine måste få komma ut i friska luften lite. Kanske en sväng hem till Sabina...

Idag var vi hemma hos AK och Björn en sväng och hälsade på. Det var så mysigt så...  Vi åt massa bullar och kakor och Yasmine lekte med Kajsa och Saga. Sen fick hon en födelsedagspresent... En bobby car :)  Det var en blå polisbil ha ha! Men precis som AK sa så är det nog vi föräldrar som kategoriserar barns leksaker i pojk- och flickfärger och typer. Leksaker är leksaker för barn, oavsett färg eller typ. Den kommer nog att slitas väl :) Tack så mycket!

Deras lägenhet var jättemysig, men fasen vad kyligt det var tyckte jag... Kanske jag som är känslig bara men...
Kajsa är så duktig på allting verkligen, fast hon är såpass mycket yngre än Yasmine. Hon springer redan omkring hon, klappar händerna m.m. Yasmine var väldigt blyg och tillbakadragen idag. Jag kände inte igen henne alls faktiskt. Hon som brukar vara så social och framåt... Nu ville hon mest gömma sig i min famn. Men vad go hon var... Det blev ändå mycket skoj och ståhej, så hon var helt slut när vi kom hem. Det märks verkligen vilken skillnad det gör att hon får komma ut och träffa folk och leka av sig. Hon blir lätt uttråkad och kinkig om vi bara är hemma. Herre gud, jag har inte vart ute med henne i vagnen en enda gång sen JC fick körkort. Jävlar vad lat man blir... Innan så kånkade jag ut med henne minst en gång om dagen i alla väder. Jag måste börja med det igen. Tänk om hon helt plötsligt inte vill sitta i vagnen nu? Skärpning Dinah!

Sen har vi det här med sömnen... Yasmine sover (tro det eller ej) fortfarande i våran säng, och vi har inte lärt henne att somna själv. Jag vet inte hur länge vi har pratat om att vänja henne med spjälsäng och eget rum, men det blir aldrig av. Vi är för lata och bekväma. Ju längre tid det går, desto svårare blir det ju. Både jag och JC tycker ju att det är sååå himla mysigt att ligga bredvid henne, höra hennes små susningar och andetag och när hon försiktigt tar med sina små fingrar i ansiktet... Men vi är själviska. Hon mår mycket bättre av att lära sig somna själv och i egen säng.

Jag har blivit så jäkla trött på kvällarna. Kan inte förstå varför. Varje gång jag och JC ska mysa och se på film, så dröjer det inte länge förrän jag däckar i soffan. Är detta en epidemi? AK är likadan sa hon... Vad är det för fel på oss???

Nu ska i alla fall jag sova. JC somnade ifrån mig för länge sen inne i sovrummet när han skulle titta till Yasmine. Hans snarkningar hörs ända hit ha ha!! Det blir soffan för mig i natt igen. Ovanligt.

Denna vinter denna vinter.

Kan det aldrig bli soligt och vårligt i luften? Jag längtar efter den där doften man känner när det luktar vår ute och solen värmer lite grann... Jag längtar till sommaren när lillan kan springa barfota i gräset och för första gången känna varm sand mellan tårna. Åh min lilla going!!! Den här sommaren kommer att bli sååå kul! Grillpartyn, solning, glass, bad och mycket KÄRLEK...

Sitter och tittar på Lollos lilla familj på facebook, hennes pyttesmå bebisar som är så himla små och söta. Dom ser så lyckliga ut ihop hon och Markus med sina små. Jag tror att många faktiskt blir lite nykära sådär i början när man har fött och man har fått ett litet liv till jorden (el två). Det är så intensivt och så mycket kärlek. Och helt fantastiskt!
Jag kommer så väl ihåg när vi hade kommit hem från BB med lillan och det liksom pirrade i hela kroppen. Jag såg helt plötsligt min man på ett helt annat sätt. Åh, vilken sexig man jag har... När han höll i det lilla knytet så kändes allt så underbart och rätt. Han var pappa nu, och det var så manligt och sexigt. Jag var nykär. Min gravidmage var borta, man kände sig smalare än någonsin (fast man inte var det), och jag kände sexlust ha ha. Det hade jag inte känt på länge...
Ja, den tiden... Det var den tiden det. Alla perioder har sin charm.
Nu är lillan 1 år och det känns underbart på ett helt annat sätt liksom. Visst att det blir lite mer rutiner och slentrian, MEN...
När dagen är slut och man sitter i soffan bredvid sin älskling och tittar på honom tänker man... Vad jag älskar den här mannen, och tänk att vi har fått en sån underbar dotter tillsammans. Min man och min dotter är mitt allt!

---

Jag funderar på att göra håret ljust igen. Det var på nyår som jag bestämde mig för att bli mörk. Det kändes som en bra idé då, och min man tjatade länge om att jag skulle vara så snygg i mörkt hår igen. För han har aldrig sett mig i det. Men jag måste erkänna, det är såååå fult (på mig alltså). Vissa är skitsnygga i mörkt hår, men inte jag, och inte just nu i alla fall. Jag trvis inte alls i det. Jag tror att jag nog trivs bäst i ljust hår. Blondes have more fun!

---

Idag ska vi snart ut och handla. Syrran har fått magsjukan, så vi ska köpa lite saker till henne. Stackare! Jag vet verkligen hur det känns. Man blir så ynklig och svag. Det tar på krafterna. Sen ska vi hälsa på Camilla och Ebba, så lillan får leka av sig lite.
Jag vet inte varför jag skriver "mannen" och "lillan" i stället för deras namn... Det bara blev så från början. Ok, JC och Yasmine :)

Tänkte nämligen börja blogga, eller rättare sagt försöka mig på detta. Mest för min egen skull tror jag. Inte för att jag tror att så jättemånga är intresserade av mitt liv kanske he he... Det är nog i terapeutiskt (stavas det så?) syfte mest. Skönt att få sätta sig ner och skriva av sig lite.

Vem är jag? Dinah, mamma, fru och lite full i sjutton... 24 år, bor i Åmål med min man och dotter. Har en katt som heter Anne-Lise (intesseklubben noterar hihi). Är för närvarande mammaledig och börjar längta ut i arbetslivet igen. Känns som en evighet sen man jobbade.

---

Har bihåleinflammation så jag käkar penniccilin och är VÄLDIGT trött på att vara sjuk nu! Det är andra gången på kort tid som jag fick influensan, och det sitter ju i så jäkla länge, snuvan och hostan... Jag måste ha dåligt immunförsvar helt enkelt. Eller fruktansvärd otur.
Lillan har haft magsjukan också, så det har vart kämpigt när man själv är sjuk. Stackars liten. Hon är blå under ögonen och jättesvag för hon äter inget. Hon spyr inget längre, men har NOLL matlust. Vi har verkligen provat ALLT... Inget vill hon äta. Hon måste ju vara jättehungrig tycker man. Det enda som går ner lite grann är välling och kanske pyttelite banan. Hoppas hon får tillbaka matlusten snart!

Hon tog förresten sina första steg själv i torsdags, dagen innan 1-årsdan... 5 steg tar hon som mest. Vad stolt jag är! Och glad... :) Hon såg så mallig ut när hon tultade fram... hihi.

Idag var vi en sväng till Kappahl och jag köpte lite kläder till lillan, det var 25% rabatt på hela köpet. Hade velat haft nåt till mig också, men jag tycker inte att det finns så mycket snyggt där. Lite tantigt nästan. Sen är det så konstiga storlekar. Jag som har medium, måste alltid köpa small där. Medium är där 40/42 och small 36/38. Ah, medium passar inte iaf.
Det är lite tråkigt egentligen att handla på Kappahl, Lindex och H&M till barn, för då har man likadana kläder som alla andra tycker jag. Skulle va kul att beställa lite fina kläder på internet, men det är oftast så dyrt.

Lillans farbror kom och hälsade på idag också. Det tyckte hon var skitkul! Det märks verkligen att hon har blivit äldre min lilla tjej... Hon börjar bli mer självständig och inte lika skrikig. Pratar gör hon för fullt... fast på sitt eget språk, än så länge är det inga riktiga ord förutom "mamma", "pappa", "hej" och "nej" som man förstår. Hon är så go!! Man vill bara pussa henne hela tiden. Man märker hur mycket hon förstår när man pratar med henne. Det hände en rolig grej härom dagen... Jag tappade min mobil på golvet och svor lite. Då tittade hon på mig, tog mig i handen och gick och tog upp den och gick och lade den på bordet. Ungefär som att "det var väl ingen fara, vi lägger den på bordet igen".

Jag märker att hela min vardag och liv kretsar kring henne. Det är nästan så att man glömmer av sin man och för att inte tala om sig själv... Dinah finns liksom inte längre på nåt sätt. Jag går alltid utan smink, bryr mig inte så mycket om vad jag har på mig, mitt långa hår är alltid slarvigt uppsatt, aldrig nersläppt, min kropp är långt ifrån hur den borde se ut... Jag ser allmänt sliten ut. Går aldrig ut med kompisar längre... Det känns som att man får dåligt samvete om man skulle börja ägna lite tid åt sig själv. Så borde det inte vara.
Jag lovade mig själv när jag var gravid att jag inte skulle bli nån sliten morsa som inte bryr sig om sitt utseende. Jag ville va som Victoria Beckham, alltid snygg och snygga kläder. Springa på stan chict med min bebis. Men där sprack min lilla dröm. Kanske skulle försöka ett nytt försök. Lillan börjar ju bli stor nu och klara sig själv lite. Jag kanske skulle börja bli Dinah igen och inte BARA mamma...

Ja, det här blev långt. Men det var som jag sa, skönt att skriva av sig lite. Mannen är på pokerkväll och jag sitter i min ensamhet och kedjesnusar. Ska se om det är nåt bra på tv, sen läggdags.

God natti på er alla!